sommaren har passerat. en sommar med enhel del timmar på tåg. tre tandborstar och heltidsarbete på kontor. en månads förkylning. några heldagar på klippor och den senaste månaden har jag även fått några mil i benen. inte så många som jag hoppats dock. men bättre en inget och lusten är nog större en någonsin till att snöra på sig löp skorna.
Kommer bli skönt med den fasta punkten i den egna lägenheten om två veckor. De 7 minutrarnas gångväg till gymmet och stadsskogen 2 minuters löpningbort. Kommer dock att sakna mitt nya favorit träningställe Hemlingby. Avklarade 24 km där i torsdags och inser efter varje besök att jag värkligen hittat det perfekta löpområdet (trotts att jag inte lyckas ta mig hela vägen genom mil spåret utan att tappa bort markeringarna).
Vårens löp ångest har börjat lägga sig. När även jämförelsen som stör resten av mitt liv började ta sig in i löpningen fick jag ingen ro. Började jaga tider per kilometer på ett sätt som inte passar mig. Nog vill jag fortfarande utväcklas. Ta mig till nästa nivå. Men grunden i löpningen måste vara det den varit i så många år, tiden där jag hittar kraf energi och tid för sakligt tänkande. För de är inte för inte min mor sade någon gång under fjolårets sommarvistelse hemma "ska inte du ut och springa nu?" det är inte bara jag som vet att träningen ger en annars orolig flicka ett lugn.
Nu har jag lite drygt en månad kvar till Lidingelöppet och sedan några dagar i Italien för klättring i början av oktober. de känns bra nu.
Välkommen hösten! Nu ska här tränas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar